Sofia

Klockan var åtta på mogonen när min pappa kom och hämtade mig och emil för att åka till sjukhuset. Vi skulle till östra och jag hade duschat med en speciell svamp som gjorde mig extra ren inför operationen. Jag var inte alls särskilt så nervös som jag trodde att jag skulle vara. Men däremot var jag nervös över vädert. Det snöade och vägarna var hala.
När vi kommer till sjukhuset så går vi in på avdelning 311 och väntar på att någon ska hämta oss. När klockan var nio kommer en kvinna och frågar om vi vill donera navelsträngssblod. Vilket vi gjorde. Hon gav oss kläder som vi skulle sätta på oss och inte långt efter det kommer våran barnmorska och sätter mig på dropp och kopplar in mig i en kateter. (En påsen som fylls med mitt kiss) Det var det värsta jag nästan har vart med om. Efter det går vi bort till ett annat rum och kollar hur hugo ligger och han ligger som tur var fortfarande med huvudet uppåt.
När vi är där kissar jag på mig också bara för katetern läckte. Hehehe. Inte så roligt då tyckte jag.
Nu var klockan 09:50. Då ringer dom från operationen och säger att dom är redo att ta emot oss. Vi skyndar upp och jag ligger snart på operations bordet. Jag är hur förväntansfull som helst, inte alls nervös. Bara superlycklig. Emil däremot, håller nästan på att svimma. Men det märker sköterskorna och dom ge honom saft så att han håller sig vaken. Heheh. Så gullig.
När jag får ryggmärgsbedövningen domnar hela benen och det var så skönt att inte längre känna av katetern. Dom skär ett litet hål i min mage och trycker ut hugo. Jag kan känna hur dom drar i mig, men ingen smärta känner jag. Ungeför tio minuter senare så säger en läkare att nu är han ute och efter några sekunder hör jag honom gråta och dom visar upp honom för oss. Jag hör hur Emil säger "de blev en pojke". Glädjetårar rinner ner för mina kinder och jag tänker att det är den finaste bebis jag någonsin har sett. Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Det är en stund jag aldrig glömmer.